Mitt första projekt
Allt började med ett soffbord med glasskiva.
År 2005 pluggade jag programmering på tekniska högskolan i Kyiv och letade efter ett extrajobb. Jag fick jobb på ett möbelföretag, lärde mig AutoCAD och började rita soffbord. Det gick tillräckligt bra för att de skulle fråga om jag också kunde lära mig att göra bilder till deras reklam. Ritningarna hade ju gått fort. Hur lång tid kunde en rendering ta? Det skulle jag snart få reda på.
Företaget gav mig pengar till läroböcker och program på cd. Som pank student hade jag aldrig haft råd själv. Det är jag fortfarande tacksam för. På dagarna gick jag på föreläsningar, på fritiden satt jag med tegelstenar till handböcker i 3ds Max och V-Ray. Man läser ett kapitel och fattar allt. Öppnar programmet. Var är handboken nu igen? Det fanns få färdiga 3D-modeller, och en video där någon visade hela processen var svår att få tag på.
Några månader senare tog jag mig an min första rendering. Jag var rätt säker på att jag redan kunde nästan allt. Hur någon med så mycket kunskap kunde göra en så hemsk bild är fortfarande ett mysterium. Jag har inga bilder kvar på borden eller de första renderingarna. Synd. Jag skulle gärna titta på (och visa er) vad jag på något sätt vågade lämna ifrån mig då.
De första åren tjänade jag nästan ingenting på det. Ändå öppnade jag 3ds Max efter föreläsningarna och kunde sitta hela kvällen och undra varför bilden på skärmen inte alls såg ut som den i huvudet. Någonstans där gick det upp för mig att jag pluggade till programmerare men redan hade blivit 3D-artist.
Möbeljobben lärde mig hur möbler ritas och vilken skillnad ljus och komposition kan göra. För de första pengarna köpte jag en digital systemkamera och fastnade för foto. Jag gillade att man kunde ta ett helt vanligt föremål och med en enda bild visa vad som fångat ens blick. Jag började göra fler närbilder i mina renderingar också. Ta sleven till exempel. Jag tycker fortfarande att den förtjänade en egen bild.



Frilanslivet
Efter studierna började jag frilansa och gjorde interiörvisualiseringar åt inredare.
Åren på Dorohouse
Jag började som 3D-artist på Dorohouse i Kyiv. Avdelningen växte, och av någon anledning fick jag förtroendet att leda den. Det visade sig att man kan veta precis var kameran ska stå och ändå vara helt hopplös på att förklara det. Dessutom skulle jag hålla anställningsintervjuer, lära upp nya kollegor och se till att flera projekt som pågick samtidigt kom någonvart. Allt det fick jag nytta av i Cherson.
Vi startar studion och öppnar vårt första kontor i Cherson
Cherson är min hemstad. När jag flyttade tillbaka och började bygga upp Terodesign hade jag en lägenhet som jag med förvånansvärd övertygelse kallade kontor. Den såg ut så att folk ibland tvekade inför att gå in. Några av dem som vågade fick höra talas om 3D-program för första gången under intervjun. Tänk dig att du kommer på en anställningsintervju, redan ångrar lite att du klev in och först då får veta vad jobbet går ut på.
Det fanns få med erfarenhet, så jag lärde upp teamet från grunden. De ville lära sig ett yrke som man kunde tjäna bra på i Cherson, och vi hade gott om jobb. Jag minns fortfarande hur min första arbetsgivare trodde på mig. Jag ville ge dem samma chans, så de gick rätt snabbt från övningar till riktiga projekt.
I dag skulle jag säga att det var ett vansinnigt beslut. Och då hade jag ändå sett mina egna första renderingar. Man kunde tycka att jag borde ha dragit några slutsatser. I dag är jag lite tråkigare. Först ser vi hur en artist klarar liknande uppgifter. Sedan får personen jobba med kundprojekt.
På den tiden jobbade vi sida vid sida. Jag blev glad när någon löste en uppgift på egen hand för första gången. Lite som att se sitt barn ta sina första steg. Först står man bredvid, beredd att fånga upp. Snart springer ungen fortare än man själv gör. Ibland satt jag fortfarande och pillade med en scen när personen bredvid redan var klar. Om det tog stopp öppnade vi scenen tillsammans och såg efter vad som hade gått snett. Sedan fick personen försöka igen på egen hand.
Vi hade alla fastnat för 3D. Även när jag jobbat klart kunde jag bli kvar vid skrivbordet bredvid och fråga hur någon hade fått till det där. Nyss hade jag visat dem hur man börjar. Nu lärde jag mig av dem. Vi blev vänner genom de där samtalen, och jag lärde mig att ta mig själv lite mindre på allvar. Och vem brydde sig om hur kontoret såg ut? Vi trivdes där.
Ett par år senare flyttade vi till ett riktigt kontor. Då gjorde vi både visualiseringar och kompletta inredningsprojekt för lägenheter och hus. Förr brukade jag fråga inredaren var soffan skulle stå om jag var osäker. Nu kom folk till mig med frågan. Tur att jag hade lyssnat på svaren i alla de där åren.
Flytten till Polen
År 2015 flyttade jag till Polen, startade företaget där och öppnade kontor i Kraków.
Vi köpte dyra datorer att rendera på. Inför varje köp räknade jag glatt ut hur många timmar vi skulle spara. Min fru föreslog att jag kunde titta på prislappen också. Märkligt hur selektivt mitt matteintresse var på den tiden. Jag vet ärligt talat inte om jag skulle våga göra om det i dag. Då hade jag tillräckligt med energi, naivitet och äventyrslust för att kasta mig in först och få ordentlig panik efteråt.
Internationella projekt och bytet till Corona Renderer
År 2016 fick vi våra första internationella projekt och började göra exteriörvisualiseringar. Jag hade jobbat i 3ds Max i över tio år, och ändå satt jag där framför skärmen igen och undrade var jag skulle börja.
De nya datorerna renderade snabbare. Fast det går alldeles utmärkt att göra tio snygga bilder över natten och få veta på morgonen att kunden behövde en enda, från andra sidan huset. Vi lärde oss att börja med att fråga var bilderna skulle användas och vad de skulle visa. Sedan tog vi fram utkast till vinklar, valde tillsammans och gick vidare med ljus och material. Behövs vyn från gården är det skönt att veta det innan man har lagt halva kvällen på reflektionerna i fönstren mot gatan.
Vi bytte gärna erfarenheter med folk från andra 3D-studior. Ibland sågs vi över en öl och pratade om ljussättning eller hur vi höll ordning på projekten. På en kväll kunde man hjälpa någon och själv gå hem med en idé man ville testa redan nästa dag. Den öppenheten är jag fortfarande tacksam för. Vi visade våra bilder i nätgallerier, fick synpunkter och ibland nya uppdrag. Det fanns bra månader och månader jag gärna hade hoppat över.
Programmen förändrades, och vi med dem. Det märkte jag särskilt när vi bytte från V-Ray till Corona Renderer. De som var med då minns kanske hur det känns att byta renderingsmotor efter år med den gamla. Om ljuset ser fel ut vet handen redan var den ska klicka. Plötsligt ska man lära sig hur materialen fungerar igen och lista ut vilka gamla knep som fortfarande håller. Jag tyckte om hur levande bilderna blev i Corona. Och äntligen kunde jag bättre förutse vad som skulle komma ut i andra änden när renderingen var klar. Det var värt att bli nybörjare igen. Jag visste inte hur mycket jag skulle ha nytta av att kunna börja om när AI dök upp i jobbet (hur vi kom igång med det och vad som faktiskt blev kvar berättar jag i nästa artikel).
Studion går över helt till distansarbete
Vi kunde redan jobba med samma projekt från olika städer. År 2022 gick studion över helt till distansarbete, och vi behövde inte längre något gemensamt kontor.
Alla som började i den där lägenheten jobbar fortfarande med 3D. Jag också, som ni märker. Jag sätter mig fortfarande och jobbar med samma nyfikenhet som när jag öppnade 3ds Max efter föreläsningarna.